October 22, 2018

Replik om hur indirekt eld bör användas i modern strid

Taktikläraren, kapten Peter Öhmans debattartikel om behovet av indirekt eld och dess numerär i Artilleri & Luftvärn nr 2 2017 har fått ett antal av föreningens medlemmar att starta datorn och skriva en replik. Av utrymmesskäl är replikerna nedkortade i tidskriften men här på webbsidan hittar du fullständiga svar.

Pensionerade majoren Ulf Weinsjö från dåvarande Wendes Artilleriregemente (A3) i Kristianstad har bland annat en bakgrund som bataljonschef för 8:e pansarhaubitsbataljonen ingående i P 2:s pansarbrigad PB 8. Under åren 1981-83 var han chef för artilleriets truppslagsskola för kompaniofficerare. Han skriver:
”Artilleribekämpning är en integrerad del av stridsförloppet.
Artilleriets möjligheter att ha effekt där inte den direkta elden kan verka måste utnyttjas. När jag lämnade Wendes Artilleriregemente 1999 användes artilleriförbanden även för att lösa egna uppgifter t ex försvåra landstigning, luftlandsättning eller skydda flank.
Även på den tiden räckte inte våra förband till överallt varför artilleriförbanden fick merutnyttjas. Det som då erfordrades var att det fanns ögon på plats för att leda elden.

Eld och rörelse

Vid anfall mot kust med pansarbrigad när vi var i efterhand var huvudmålet att ta terräng varifrån indirekt eld kunde nå landstigningsområdet och försvåra fortsatt landstigning. Sekundärt mål att ta terräng för kustartilleriförbandens siktesdelar så att fortsatt landstigning kunde avbrytas och mål tre att
med brigadernas stridande delar ta stranden och slå landstigen fiende.
Vid ett anfall mot en grupperad fiende genomfördes artilleribekämpning främst mot hans artilleri och ledningsdelar. Dessa förband fastställdes av bland annat artillerijägare, signalspaningsförband, ljudmätförband, långbaser eller artillerilokaliseringsradar.
Före anfallet genomfördes artilleribekämpningen mot de fastställda målen varefter förbanden omgrupperade till växelpjäsplatser för att 10 minuter senare ingå i stormelden för anfallet. För detta krävde haubits 77-förband vilket fanns vid allt brigadartilleri.
Om fiendens artilleriförband öppnade eld mot våra stridande förband under framryckningen drog man ur ett förband ur stormelden för att bekämpa dessa. Detta var anfallsförbandet som fick tillgång till mindre artilleri under en period medvetet om redan i planeringsskedet att så kunde ske och planerade för detta.
Måste kontinuerligt omgruppera
Självklart skall artilleriförbanden alltid nyttjas vid anfallsförbandens strid men kanske med ett förband eller delar av det avsatt för omedelbar artilleribekämpning eftersom detta innebär att motståndaren inte ostört kan stå i en gruppering utan måste kontinuerligt omgruppera varvid hans tillgänglighet minskar.
Att granatkastarförbanden samutnyttjas mellan bataljoner begränsas av deras korta räckvidd och det måste vara starka skäl för att det egna förbandet skall förstärka grannförbandet med hela kompaniet. Förstärka med del är i så fall mindre illa än att vara styrd med hela förbandet. Det är bristen på indirekt eld som får det här resultatet.
Förhoppningsvis får den nya granatkastarvagnens möjlighet att omgruppera snabbt att man kan genomföra understödet på ett bättre sätt.
Den momentana verkan i målet innebär att man behöver skjuta mindre.
I reglementet fanns förr en bild där man kunde se hur vapenverkan minskade beroende på motståndarens skyddsnivå. Exempelvis oskyddad trupp inom ytan för en artilleribataljon – två eldstötar. Trupp i liggvärn – fyra eldstötar. En eldstöt för bataljon innebar 24 skott och bataljonen hade 12 pjäser.
Detta innebär att om vi inom 10 sekunder kan få ner två eldstötar har vi genomför 50 procent bekämpning av motståndaren. Dagens Archerbataljon sägs kunna få dessa skott att samtidigt hamna i målet varför man om elden är rättliggande sparar ammunition.

Utveckling av artilleriet

Artilleriförbanden har idag förmågan att gruppera spritt och ändå leverera ammunition samlat i målet dygnet runt. Detta gör att förbanden blir svårare att slå ut och kostar mer för motståndaren i insats med till exempel flyg.
Substridsdelsammunition kan köpas över disk och passar till Archersystemet.
Likaledes borde mineringsgranater också anskafffas. Detta innebär att en pansarbataljon snabbt kan förses med ett flankskydd.
Mineringar skall vara försvarade och då kan man med hjälp av grk-förband beväpnade med STRIX förhindra röjning av denna.
Dessa ammunitionsslag behöver inte omedelbart inskaffas i större mängd men att de finns innebär att man kan spela med dem i övningar och vid ett skärpt läge lättare kunna köpa in ammunitionen istället för att köpa in fler vapenbärare. Leveransavtal kan förhandlas fram i fredstid.
Med den befintliga spränggranaten kan man bekämpa motståndarens luftvärnsrobotar så att vårt flyg kan komma till verkan eller bekämpa de ryska stridsvagnarnas robotskydd så att våra egna robotar kommer fram. Ibland måste man sätta in en kombination av vapensystem för att lyckas.
Att öka verkan av artilleriförbanden är ett sätt att parera det minskade antalet förband och tillse att artilleriet förblir slagfältets Konung.

/Ulf Weinsjö

Comments are closed.