September 26, 2020

Lång räckvidd avgörande för luftvärnet efter 2020

Ett luftvärnsrobotsystem med lång räckvidd kan utformas så att det kan avfyras i alla riktningar oavsett var det grupperas (även bakom skymmande terräng). Roboten avfyras vertikalt och först när den nått en viss höjd svänger i riktning mot sitt mål.
Franska system ASTER skulle kunna vara ett möjligt alternativ till en framtida ersättning av nuvarande system 97, Hawk.

Franska system ASTER skulle kunna vara ett möjligt alternativ till en framtida ersättning av nuvarande system 97, Hawk.

Text: Övlt Mattias Elfström
Foto: Fredrik Skoglöf, Lv 6
Försvar mot angrepp från luften är ett område som påverkas mycket av den snabba teknikutvecklingen på flera områden, inte minst när det gäller sensorer och målsökare. Även system som utnyttjar luftrummet för att angripa mål på marken utvecklas ständigt i takt med teknologiska landvinningar. Sammantaget betyder detta att luftvärnet ständigt behöver förnyas för att kunna möta den förändrade hotbilden.

”Huvudstudie luftvärn” genomfördes 2010-11 och syftade till att utreda hur svenskt luftvärn bör utvecklas efter 2020. Sekreterare och huvudansvarig för studiens framdrivning var major Torbjörn Johannesson som på grund av utlandstjänstgöring inte hade möjlighet att delta vid studiens slutrapportering i slutet av 2011. Det avslutande arbetet föll istället på undertecknad. Utöver deltagare ur Lv 6, Flygvapnet och Försvarsmakten deltog även personal ur FOI, FMV samt FHS.
Huvudstudie luftvärn tog sin utgångspunkt i det breda hotspektrum som kan antas föreligga efter 2020. Detta spektrum spänner från enkla RAM-mål, via obemannade farkoster, olika typer av robotar (inte minst kryssningsrobotar) och styrda vapen, bemannade flygfarkoster (inklusive ordinärt stridsflyg) och hela vägen till ballistiska missiler. Stora tekniska utmaningar återfinns i ändarna av detta spektrum, både vad gäller sensorers förmåga att upptäcka målen och effektorers (vapens) förmåga att bekämpa dem. Parallellt med detta finns förstås också hotet från från olika typer av telekrigvapen, vars syfte kan vara att dölja eller skydda luftangrepp. Ett annat utgångsperspektiv för huvudstudien var även luftvärnets nuvarande förmåga och den planerade uppgradering som genomförs före 2020 inom ramen för ”insatsförmåga luftvärn”, IFLv. Dagens svenska luftvärn består av två luftvärnsbataljoner med rb 70- och rb 97-effektorer samt tre olika radarsensortyper; UndE 23, PS 91 och PS 90. IFLv innebär i stora drag att bataljonens ledningsförmåga höjs med införandet av GBADOC¹ och uppgradering av måldatasystemen, att alla effektorer på bataljonen som inte redan har det tillförs förmåga att verka i mörker samt att livstidsförlängande åtgärder genomförs på flera systemdelar. Viktigt för framtidens luftvärn är också att rb 97-systemet inte förväntas ha teknisk livslängd bortom 2020.

Sensorn UndE 23 kommer att vara en fortsatt mycket viktigt beståndsdel av den svenska luftvärnsorganisationen, konstaterar Mattias Elfström.

Sensorn UndE 23 kommer att vara en fortsatt mycket viktigt beståndsdel av den svenska luftvärnsorganisationen, konstaterar Mattias Elfström.

Lång räckvidd

Med dessa utgångsfaktorer för handen granskade studiegruppen flera olika möjliga utvecklingsvägar, men en övergripande slutsats blev att luftvärnets räckvidd är avgörande för dess förmåga att komma till verkan mot angripande system med allt bättre förmåga till anfall från stora avstånd och med allt högre precision. Ett enkelt sätt att skaffa sig en god horisontell räckvidd är förstås att gruppera närmare motståndaren, men detta innebär också att man behöver många enheter för att kunna täcka alla angreppsriktningar. Dessutom har system med en kort horisontell räckvidd också en kort vertikal räckvidd, vilket ger motståndaren frihet att operera utan påverkan ovanför systemens räckviddstak. Effektorer med lång räckvidd består ofta av relativt sett stora och dyra robotar, varför det blir avgörande att ett framtida system utformas på ett kostnadseffektivt sätt.
Ett luftvärnsrobotsystem med lång räckvidd (och därmed också god höjdtäckning), kan utformas så att det kan avfyras i alla riktningar oavsett var det grupperas (även bakom skymmande terräng). Detta uppnås genom att roboten avfyras vertikalt och först när den nått en viss höjd svänger i riktning mot sitt mål. Om robotarna dessutom förses med målsökare kan flera robotar avfyras samtidigt mot olika mål och systemmättnad försvåras därmed väsentligt. Långräckviddiga robotar med målsökare kan dessutom förses med en robotlänk som gör det möjligt att styra roboten mot målet utan att målsökaren behöver vara aktiv förrän i slutfasen av bekämpningsförloppet.
Om man gör en överslagsberäkning för att, ur kostnadseffektivitetssynvinkel, kunna jämföra ett sådant system med ett luftvärnssystem som kräver fri sikt till målet, endast kan bekämpa ett mål i taget samt har kortare räckvidd kommer man fram till att det finns stora besparingar att göra genom att tillföra de ovan beskrivna egenskaperna.

”Huvudstudie luftvärn” genomfördes 2010-11 och syftade till att utreda hur svenskt luftvärn bör utvecklas efter 2020. Ett franskt och ett tyskt system studeras som ersättning till befintliga lv-system.

”Huvudstudie luftvärn” genomfördes 2010-11 och syftade till att utreda hur svenskt luftvärn bör utvecklas efter 2020. Ett franskt och ett tyskt system studeras som ersättning till befintliga lv-system.

Målsökare

När det gäller målsökare finns det förstås flera olika typer som skulle kunna användas. I detta avseende är kanske det viktigaste hänsyntagandet att luftvärnet som helhet har tillgång till olika typer, så att verkan i alla väderlekar kan säkerställas samt att motståndarens möjligheter att använda motmedel försvåras i så stor utsträckning som möjligt. Detta innebär att en målsökare som introduceras efter 2020 bör utgöra ett komplement till de andra målsökare eller styrprinciper som finns i andra effektorer i luftvärnsbataljonen.

Sensorer och ledning

Luftvärnet förfogar redan idag över en spaningsradar med mycket goda egenskaper. UndE 23 kommer att kunna utgöra basen i luftvärnets sensorsystem även efter 2020 och dess förmåga att förse luftvärnet med noggrann luftlägesinformation i tre dimensioner är avgörande för framtida effektorer med målsökare. Genom att komplettera UndE 23 med den redan befintliga spaningsradarn PS91 (som också ger 3D- data) är luftvärnet väl rustat på radarsidan. Det som skulle kunna ge den största förmågeökningen är istället tillförseln av ett sensorsystem baserat på en annan teknisk princip än just radar. Exempel på sådana sensorer är akustiska, elektrooptiska och signalspanande. För att undvika förväxling med andra typer av signalspanare, som används för andra syften än de som avses i luftvärnssamanhang, har luftvärnet valt att beteckna denna sensortyp som ”ESM”². Detta är också den kanske mest intressanta sensortypen, inte för att inte de andra också skulle höja den totala systemeffekten, utan för att ESM är kostnadseffektivt, har mycket lång räckvidd, är passivt och har förmåga att understödja identifieringen av luftmål.
På ledningssidan har luftvärnet redan tagit flera steg mot ett nätverksbaserat tänkande som både medger flexibilitet och tillför redundans. I tidsperspektivet bortom 2020 bör denna trend fortsätta så att ledningssystemet utvecklas mot en ännu större grad av flexibilitet, där vilken effektor som helst kan motta och använda information från vilken sensor som helst, både inom och utanför det egna förbandet.

¹ GBADOC: Ground Based Air Defence Operations Centre
² ESM: Electronic Support Measures

Mattias Elfström

Mattias Elfström

Författare: Mattias Elfström

Mattias är chef för Luftvärnsregementets studiesektion och har medverkat som skribent i Artilleri och Luftvärnstidskrift ett flertal gånger.
Under 2011 tilldelades Mattias Elfström John Lindnérs minnesfonds medalj för sina insatser som artikelförfattare i Artilleri-och Luftvärnstidskrift.

Comments are closed.